winterbarn.

24.

Den morgonen kramades Anna och Cello hejdå. Men det var inte ett tårfyllt och sorgligt farväl för Annas julklapp till Cello var en flygbiljett tillbaka till henne till sommaren. När Cello hade kramat Annas och hennes familj hejdå flög han genom stjärnor till sitt hem på andra sidan jorden. Han log i hela ansiktet då han såg ner på jorden där barnen lekte och han visste att alla barn den kvällen skulle få öppna julklappar. Och på något sätt kände han hur hans farmor och pappa kramade om honom hela vägen hem till sin familj.

23.

Cello vaknade av att huset doftade kanel. Anna hade lagat julgröt och skulle servera sin Cello det godaste hon visste, julgröt, kanel och mandel. Igår hade de fångat snökristallen och det hade betytt att alla barn i världen i morgon skulle få julklappar av tomten. De hade varit så lyckliga och trötta igår. Men snart skulle cello åka sin väg. Bort till hans värld. Hon skulle sakna hans hud, hans läppar och all underbara nätter under stjärnhimlen. Men hon skulle ge honom en fin julklapp i morgon och hela han skulle skina.

22.

Han vaknade i sjöbodens varma säng. Något hade hänt och snön låg tjock utanför det lilla runda fönstret. Havet hade återfått sin is och solen lös och snön bländade alla promenadvänner utanför. Han tog med sig en påse lussekatter och satte sig på berget och såg ut över den lilla västkuststaden. Snön hade väckt något, inte enbart hos honom, utan alla invånare hade en blick av glädje som han mötte.

Den kvällen då Anna och Cello stod ute i mörkret och såg snön falla var det något uppe i luften som glittrade extra vackert. Cello sprang dit. Han tog fram sitt svarta papper och fångade stjärnan. Han såg det med en gång, kristallen hade 13 kanter och sammansättningen likande farmors vigselring som han alltid bar med sig i en kedja runt halsen. De placerade snökristallen i en kall kupa och när de sov försvann kristallen upp bland tomtens alla arbetande nissar. Skulle alla barnens julklappar hinna fram i tid?

Cello hade aldrig sovit vackrare.

21.

Snön föll inte nästa morgon. Cello låg kvar i sängen hela dagen och funderade över livet. Han sov och han vaknade. Det fanns inte mycket att göra här när regnet föll. Och tårar föll även inuti hans kropp. Så när Anna smekte hans vita rygg förstod han att livet är så skört att han vägrade ge upp än. Cello somnade tidigt den kvällen och Anna höll ett vakande öga på sin Cello där han svettades och vakande ständigt av sina mardrömmar. Han drömde om de tårfyllda dagarna innan hans pappa försvann upp bland molnen för att aldrig mer vakna.

***

20.
De vaknade av värme från solens strålar. De hade planerat en skridskotur på havet med Annas familj. De packade väskorna fulla med varm dryck och god mat. Och trots att Cello aldrig hade sett ett par skridskor kunde han hålla sig på fötterna. Det var en speciell känsla att nästa flyga fram på ytan av havet. Ibland nästan lite läskigt för det knarrade oroväckande från isen emellanåt. Det slog honom att han skulle sakna detta vinterlandskap. Och inte enbart hans Anna, kanske fanns det en chans att få återkomma hit en dag. Men ikväll skulle han fånga kristallen, det var det ändå han riktigt mycket hoppas på nu.

***

***

19.

Hela natten hade de ståt och tittat upp mot stjärnorna. De hade pratat om drömmar och hur livet egentligen kom sig så att de träffades. Och en dag skulle Anna hälsa på Cello, det stod skrivit i stjärnornas sken den natten. De hade tittat på snökristallerna som föll men ännu inte hittat den rätta. Cello började bli nervös, tänk om han inte skulle hitta den.

Fötterna var kalla som is när de kom in i den lilla röda sjöboden. De hade värmt varandras fötter, badat fotbad och druckit te i mängder den morgonen innan de somnade utmattade i varandras armar precis då solen gick upp. Och stjärnorna ville inte sluta lysa för dem den natten.

***

***

18.
De vaknade av stormande vindar utanför sjöboden. Anna blev övertalad om att stanna hemma från skolan den dagen. Till frukost gjorde de pannkakor och åt blåbärssylt till. Sedan tog de en lång promenad över klippor och det var som att de kröp närmare varandra för varje steg de gick. De bestämde sig för att leta snökristaller hela natten och de skulle dela på te-termosen och äta lussekatter natten igenom. Snart var deras tid med varandra slut och de kysstes i varje steg den dagen.

***

***

17.
På dagen bakade Cello lussekatter. Han bakade och la dem i Annas vackra och blommiga plåtburkar. Han tog ett långt bad och drack många varma koppar te. Han längtade efter sin pappa och de kommunicerade med varandra genom luften och han önskade att pappa kunde få smaka på dessa väldoftande gula bullar. När Anna kom hem från skolan cyklade de till sjöboden ute vid vattnet. De stannade vid affären och handlade allt gott de kunde tänka sig. Kvällen slutade i njutning och Cello önskade sig av allt i världen att få dela denna lilla sjöbod med sin fina Anna i många år framöver. Men snart var nog tiden slut här på denna sida jorden. Och när de somnade den kvällen låg de så nära varandra och ingen kunde störa deras drömmar att vandra samma vägar.

***

16.
När Anna befann sig i skolan gjorde Cello sina egna upptäckter av denna världen. Han tyckte det var spännande att se på hur människorna här levde.  Hans egen familj levde väldigt enkelt och de hade inte alls dessa stora glittriga granar inomhus och de hade inte musik i öronen när de promenerade. Lustigt hur han hade fått denna chans att se in i Annas lilla värld. Anna som var så fin och hade förändrats hans syn på kärlek. Cello som inte hade trott att kärlek kunde räcka till fler än sin första kärlek. Men han visste hur snabbt kärlek och lycka kunde vändas och det fanns som en stor ryggsäck på hans axlar och Cello hade svårt att slappna av. Han ville älska henne länge länge. Och han ville stanna här i kylan och få sova i den vackraste flickans armar många fler nätter. I morgon skulle de återigen få sova i sjöboden och Cello riktigt längtade dit. Det var litet och vindarna utanför var starka men kärleken tryggade dem och värmde deras frusna själar.

15.
Redan innan Anna hade vaknat smög sig Cello upp och ut ur huset för att se när snön föll. Hans tjocka täckjacka värmde i kylan men hans kinder frös snabbt till is. Men han satt kvar i mörkret den morgonen och såg hur dagen sakta vaknade till liv. Naturen över och under honom var stel och ändå så levande. Hur människor kämpade med att skrapa bort snö från bilar och skotta bort snön som hade lagt sig under natten. Snön som fortfarande föll gjorde honom nästan hypnotisk och alla tankar han ägde kom och försvann lika snabbt, det var ett skönt satt att rensa huvudet på skräp.

Där han satt letade han efter den vackra snökristallen som kunde rädda så många barn från att blir utan julklappar nästa vecka. Han fann så många speciella former men inte just den kristallen han letade efter. Den som skulle ha 13 kanter och ett mönster som liknade hans farmors vigselring. Han bad till snöguden om att finna sin snökristall.

14.
Mitt i julstöket på denna sida jordklotet där pepparkaksbak och pulkaåkning blandades tänkte han på sin pappa som denna dag hade fyllt 40 år om han ännu hade levt. Åh vad han saknande honom. Ibland försvann världen utanför när han tänkte på sin pappa som en gång hade varit så odödligt och fullkomligt strålande. Sin pappa som hade varit så mycket för honom men som en dag försvann i dödens dimmor. Han hade slutat andas många gånger sedan dess och fortfarande sköljde sorgen över honom framförallt som en dag som denna. Sorg är svårt och tungt att bära och Cello berättade för Anna senare på kvällen om sina minnen. De skrattade och grät och kramades och på något sätt flöt de närmare varandra dessa svåra ämnen berördes den kvällen. Och snön föll ännu utanför.

13.
Frågorna mellan dem låg som en dimma den eftermiddagen. Trots att de var så nära varandra men dimman var tung och ibland känns det som tunga dimmor är svåra att flyta. Så Anna lät dimman var kvar hela kvällen.

På kvällen bakade de pepparkakshus med Annas föräldrar och hennes systrar. Cello tyckte att det lilla huset var lika hans på andra sidan jorden. Och just som de fäste den sista karamellen på husets tak tittade han ut genom fönstret och såg vita lätta fjädrar falla ner över marken. Han reagerade inte för en stund senare att det kunde vara kristallsnön. Cello smög sakta ut ur det varma och doftande huset och stod länge länge på verandan och fällde tårar för han farmor, för hans pappa som aldrig fick uppleva snöns magi. Och sedan gick han in från de kalla vindarna och kysste sin vackra Anna länge på hennes röda mun.

12.

Anna funderade hela dagen på varför Cello verkade så okontaktbar. Som när han såg ut genom fönstret och fick en tår långt in i ögat. Som om han ville säga något men inte vågade. Hon förstod att han saknade sin familj och hon visste inte alls hur länge Cello skulle stanna kvar hos henne. Hon ville visa honom julen och alla stjärnor i grantopparna, tomtarna med paketen och all glöggdoft. Men framförallt ville hon göra snöänglar tillsammans med honom och självklart leta efter snö kristallen som skulle göra att alla barnen i år skulle få julklappar.

Hon ville cykla hem från skolan där ingen kunde vara sams och enbart njuta av hennes enda riktiga vän. Cello var fin men samtidigt svår och egendomlig. Lite som henne faktiskt.

11.
Förra gången Cello hade känt dessa pirriga virvlar i sin kropp hade varit för några år tidigare. Han och flickan hade gått i samma klass i många år och de hade dansat på skoldansen, de hade lekt i hyddor och de hade kysst varandra som om varje kyss vore den sista. De hade lovat varandra att aldrig älska någon annan än varandra. Och det hade vägrat att göra. Men från den dagen han hörde Annas röst leta sig förbi bland stjärnor från andra sidan jorden hade han tvekat. Cello och flickan hade ju faktiskt lovat varandra. Och inte kunde han fråga henne längre. Flickan hade en dag för länge sedan försvunnit, de hade letat och letat i flera veckor innan någon bonde fann henne livlös i torpet på hans gård. Torpet hade ståt orört i flera år och Cello och flickan hade flera gånger varit där och lekt. Polisen hade kommit fram till att hon hade både bakat bröd i vedugnen och sovit i den knarriga sängen innan hon av okänd anledning hade tagit sitt sista andetag.

                                                                                                                                                                       
Cello hade gråtit i månader efter sin kärlek men någon dag i Maj kände han för första gången en lycka och han hade därefter vägrat att sörja henne hela dagarna. Ibland blev han ledsen för han svek flickan men Anna kändes så rätt att han gjorde det han kände i magen. Och i går när han kysste Anna visste han att det gick att älska två flickor på två helt olika sätt och hade välkomnat ögonblicket och längtade redan tills Anna skulle krypa ner under täcket och få känna hennes hud bredvid hans.

10.
Natten hade Anna och Cello tillbringat i familjens fiskebod. Det var inte speciellt varmt men fiskeboden var både isolerad och de hade ett tillfälligt element inkopplat under natten. Utanför fönstret stormade det svarta havet och vågorna skummade vid landkanten. Cello hade känt sig som hemma i den lilla lilla stugan. Det fanns det som behövdes och inte mer. De hade tagit med sig en stor kasse fylld av god mat de hade ätit under nattens mörkaste timmar.

När natten började ljusna vågade sig Cello att berätta om sin familjs hemliga uppdrag. Cello hade varit nervös inför att berätta att han inte enbart kom hit för Anna skull utan även för snökristallernas. Anna reagerade typiskt nog inte alls med några mörka känslor, han som hade varit så spänd på hur hon skulle reagera. Anna lovade däremot att hjälpa till i sökandet den dagen snön föll. Till helgen hade hon sett på TV- apparaten att de meddelade att snön var på väg. Cello vågade inte fråga hur TV-apparatens människor kunde veta det. Innan Anna packade sin skolväska och cyklade iväg till skolan hade de kysst varandra ömt och länge, så nära deras kroppar var och på något sätt hade de krupit in i varandras tårar. När Anna var tvungen att gå kröp Cello ner under det tjockaste duntäcket och slumrade in till vågornas brus. Han var kär, igen.

***

9.

På morgonen ringde Cello till familjen på andra sidan jorden. De pratade om livet i norr som de alla hade trott skulle vara helt vitt och snön som ständigt skulle falla. Han berättade sanningen och Cello förklarade det Anna hade berättat för honom dagen innan. Att alla jular tyvärr inte var snöfyllda. Det var en lika chokad upptäckt som familjen som de var för Cello. Skulle inte all barn få julklappar i år?

Det var endast 15 dagar kvar till julafton och den perfekta snökristallen måste fångas innan julaftonsmorgon för att alla barnen skulle få julklappar i år. Han ville så gärna men än kunde han inget göra än att längta och längta. Han tillbringade sin tid med att baka pepparkakor formade som grisar, stjärnor och bockar. Han lovade att skicka några till familjen på andra sidan jorden så de skulle få se dessa lustiga traditioner de hade i norr där snön skulle falla men som ännu inte hade kommit.

***

***

8.
Cellos pappa hade berättat om kristallerna i snön i norr och att vissa speciella kristaller bar på sanningar som kunde hjälpa barn som blev utan julklappar på julen. Pappan hade även berättat att denna kunskap var viktigt att sträva efter. Dagen innan pappa tog sitt sista andetag berättade han att farmor hade arbetat i hela sitt vuxna liv i en julklappskommitté för att lösa detta mysterium. Cellos pappa hade blivit så ledsen då han insåg att hans sjukdom skulle sätta stopp för det magiska. En kväll hade pappa berättat att det var Cello som kunde lösa mysteriet och att han hade alla krafter med sig enligt vad farmor hade anat.

Men denna dag hemma hos Anna föll ingen kristallsnö alls. Regnet utanför vräkte ner och han visste inte alls vad han skulle ta sig för denna dag.

***

6.

När Anna öppnade den stora trädörren till hemmet träffades hon av en plötslig värme i magen. Hon kastade dunjackan i hallen och slängde sig i den obäddade sängen, hon tittade ut genom de saltstänkta fönstren och kände hur hon sjönk in i en bubblande dröm.

Cello som hade väntat i garderoben öppnade sakta dörren och smög fram till flickan, flickan som var Anna. Hur länge han studerade hennes andetag spelade inte längre någon roll. Sakta drog han bort hennes blonda lockar från ansiktet och fräknarna från hennes näsa gjorde den vinterbleka hyn än mer levande. Han kröp försiktigt ner under det prickiga täcket och la sina armar runt hennes tunna kropp. Han blundade men hans kropp kunde inte sova en blund.

5.
Den kommande dagen bestämde sig Cello för att flyga. Flyga genom himlakroppar och stjärntecken mot flickan i sina drömmar. Mot flickan med det fladdriga håret och rösten som gjorde dagarna värda att vänta på tillfället han skulle få hålla Anna i hans armar. Han var osäker på mycket, men Cello visste att han gjorde rätt. Han ville inte slarva bort sin stora dröm om att få dansa i kristallsnö och våga möta flickan i drömmarna.

Väskan han hade ärvt av sin skrynkliga farmor packades på några av de få saker han ägde. Den röda anteckningsboken, teckningsblocket och kolpennorna var ett självklart val. Pälsmössan hans farfar hade använt i kriget skulle nog också komma till användning. Tjocka strumpor och några stickade koftor skulle säkerligen även behövas. Anna hade berättat att i landet hon bodde i var fönstren pyntade med stora lysande stjärnor i olika färger. Att de bar in granar i hemmen och under granen placerade de presenter till varandra. De var även så kallt att haven blev till is och de hade speciella skor som gjorde att de kunde åka på isen.

Cello hade bestämt sig och ikväll skulle han flyga. Han inväntade nu bara mörkret.

Anna satt i fönstret och blickade ut över det spegelblankt mörka havet. Den kvällen samtalade de hela natten om livets möjligheter. Om att våga när man inte vågar. Om att chansa när man inte vet om man klarar av att andas.  På något sätt talade de i termer med varandra men de förstod ändå varandras gåtor. Nattens timmar fladdrade förbi dem och när de avslutade hade hela hjärtat fått säga sitt. Anna kände sig lättad och sprallig av deras samspel. Hur kunde Cello vet så mycket om henne, då de aldrig hade setts. Endast en gång hade Cellos ansikte speglats i stjärnorna en natt för länge länge sedan.  Hon hade sett hans skönhet flera gånger från hjärtat efter den natten. Hon vill ha honom nära, nu!

***

Dagen gick långsamt och Anna petade i maten och drömde sig igenom hela skoldagen. Hon hade tagit på sig tygskorna hon bar på skolavslutning i somras och hon hade inte märkt att fötterna var kalla fören hon klev in i klassrummet den mörka morgonen.  Matteläraren Ruben pratade alldeles för snabbt om långa formler och Anna satt vid fönstret och drömde om att få visa Cello hur hon lever. Men Anna visste inte riktigt vad hon skulle visa Cello om hennes värld, det är ju faktiskt enbart snökristallerna som stärkte henne. Men Anna beslutade sig att chansa, hon ville träffa Cello och det snart.

***

***

Idag träffade jag en vän från grundskoletiden. Vi var då aldrig riktigt vänner trots att vi sågs varje dag. Efter gymnasiet har vi stöt på varandra ibland och varje gång känns det så självklart att vi är vänner. Antagligen har vi mognat och kan nu se varandra som individer och inte någon fiende (för den som inte är ens vänner behöver inte vara ens fiender, ibland kändes det så under skoltiden). Vi pratade om gammalt och nytt och hur glad vi blir av ansikten från förr. Som om vi vet varandras grunder och förutsättningar utan att behöva fråga. Han sa att jag var stark som pluggat så mycket på högskola när jag lärde mig alfabetet först i 4:an. Att jag har sådan revanschlust just för att jag aldrig riktigt förstod varför jag skulle läsa i böcker när jag ändå aldrig kom ihåg vad jag läste. Jag blev så glad. Att han kom ihåg så mycket av just lilla mig. När vi sa hejdå avslutade han med att säga, ”du är bäst!"

Jag är enbart svävande efter detta!

***

2.
Pappa väckte henne nästa morgon med att fråga om hon hade använt hans stickade vantar. De var de skönaste vantarna hon visste, så stora att det fick plats med flera pepparkakor i dem och även fast de var stickade, luddade de ingenting. På hennes kvällspromenader lånade hon ofta de stora och turkosa tumvantarna. Annas hår var stort och rufsigt och hon kände sig glad i kroppen och tanken på gårdagens samtal med Cello gjorde henne varm i hjärtat. Men hon undrade om Cello verkligen hade menat det han sa. Han ville uppleva kristallerna i snön.  Vart skulle han bo? Hennes garderob var inte stor nog att ha honom inneboende där.  Eller kanske?

***

1.

När de stora snöflingorna föll den natten satt hon med en ljummen termos i handen och blickade ut mot stadens ljus. Hon tänkte på vännen Cello i landet långt borta som aldrig hade upplevt dessa vita kristaller. Och när de pratade med varandra i mörkret existerade endast de under stjärnorna. Ikväll hade Cello pratat om hur det känns att emot smärta, psykisk smärta som slutligen gräver sig ner i varje kroppsdel. Cellos tårar hade runnit och hon hade inte kunnat hålla om sin vän. Så Anna sjöng en låt som studsade mellan stjärnor och mörka himlar. När människorna på morgonen vaknade efter den natten hade de alla drömt de vackraste drömmar de kunde tänka sig. Det var den första december och stora snöflingor föll.

***