vem är jag?
***
det är faktiskt ganska svårt att veta vem jag är. hur jag själv skulle besriva mig om jag enbart gjorde det för mig egen skull och utan publik. jag blir snurrig av tanken. vilka egenskaperna är det viktigaste jag äger, och när mitt innersta hjärta talar vem är jag då? är det någon som vet? på något sätt känns det som jag älskar så många och vet så mycket om andra att jag glömmer av mig själv. i höstas ägnade jag massor av tid till mig och jag tror jag hittade ganska djupt in till mina viljor och funderingar. jag skall nå dit igen. så jag börjar med att leta i garderoben efter de ulitmata jeansen, de kan mycket möjligt ligga där och bara vänta på mig.
vart har ni letat efter er själva? jag skulle behöva någa ledtrådar.
***
Jag letar efter migsjälv i minnen från när jag var yngre. För jag kommer ihåg så väl hur det var. Hur jag var. Och det lär mig en hel del om vem jag är nu.
tack, jo det är min! Jag letar fortfarande efter mig själv, men jag har redan kommit ganska långt. Jag letar och känner efter inne i mig själv. Det som känns bra, det är jag.
precis, skönt att känna att man inte är ensam! om gymmet inte fanns inom räckhåll skulle jag nog vara tvungen att gå i terapi..
fint skrivet, sweetheart! :*
jag tror det allra lättaste är att "se sig själv ur andras ögon". jag märker alla mina fel o briser och mina goda sidor när jag är med min pojkvän. för han ser. och fast jag måste vara envis osv så ser jag påriktigt precis vad han ser. och det ger mig lika stor lycka varje gång (fast det jag ser kanske inte alltid är så fint). hoppas du förstod lite av mitt svammel!
tack du. :)
det där är lite av tonårsgrej, då sökte man såna svar, en identitet. men det är svårt. idag tänker jag inte alls så, alla dagar är olika och då är jag olika. bara jag mår bra, sen är jag den jag är.
Eftersom jag är en tänkare gillar jag att tänka och det gör man bäst på promenader. så många timmar jag har grubblat och ältat och varit glad under mina promenader. De har iaf hjälpt mig att försöka förstå sig på mig själv.
Ja du...som den "tänkare" jag är så kan jag meddela att jag både blött och stött den här frågan 100-tals ggr utan resultat men också med en hel del nya insikter förstås. Jag tror alla gör det lite till mans i perioder av sitt liv och inte bara under nån tonårsperiod utan faktiskt under hela livet. Men självklart blir man klokare och klokare med åren som går och man känner ju oftast i magen vad som är rätt och fel. Och vet du en sak till kroppen, alltså rent fysiskt, säger faktiskt ifrån mycke mer än vi tror när vi gör saker som vi egentligen inte vill. Kroppen talar liksom till oss men vi är ofta jävligt dåliga på att tyda signalerna. Men DET är en sak jag blivit bättre och bättre på.
Äsch det här skulle kunna bli en c-uppsats så jag väljer att sluta nurå´
Ha de gott
Emma
Ibland sätter jag mig ned och skriver en önskelista, en önskelista över allt, smått och stort och orealistiskt, från resor jag vill göra, hus jag vill äga, egenskaper jag vill ha, talanger, vänner, mat, utbildning, prylar, allt. Det kan ibland hjälpa mig att komma ihåg vad det är jag vill och se vad det är som jag inte vill längre och vad som är viktigt.
underbart inlägg :)
finna sig själv, avundar de som gjort det.
Vem jag är? Inte det blekaste aning, men det är roligt vad man kan göra med den person som andra se som husman. Kanske är det nästan en personlighets splittring, men jag är en den enda person mig måste verkligen aktzepterar, så det är viktigt att har roligt med sig själv. Upptäcka sig själv om och om igen...annars blir det trokigt. I ett förhållande upptäckar man sina älskade i vardagen på nytt då och då och det är de momentar man ska glädja sig åt och jag gör....kort..svammel, svammel....jag är i alla fall en glad person på grund av detta. Att vara nyficken på sig själv kan man kanske kalla det.
Frågan vem man är, är nog en av de svåraste frågorna jag vet. Det går att gå så djupt i det att jag inte riktigt vet var det skulle sluta. Jag vet inte ens vad jag skulle svara. Men det var i alla fall intressant att läsa vad andra har svarat.
Och ett litet svar till vad du skrev på min blogg, jag tror att jag är mogen nog att flytta hemifrån och börja på universitetet och så, men jag tror att jag skulle känna mig lite utanför i och med att jag inte skulle vara arton ännu. Jag är så less på att alltid vara den som är yngst, och begränsas på grund av min ålder. Därför tror jag det vore smartare att vänta. Men vi får se, jag brukar ändra mig rätt ofta! Tack förresten för att du läste igenom allt, jag trodde inte någon skulle göra det!
det finns så mycket att identifiera sig i.. musiken, vänner, jobb, kläder mm. det där kommer med tiden, plötsligt har man nåt man känner sig hemma i och trygg i. jag hittade mig med jobbet, då plötsligt kom en slags stolthet - jag kan det här - det här är jag - jag är på min plats nu. och så kom - så här är jag.
jag letar fortfarande efter mej själv. någon gång kom erjag finna det jag söker och, jag hoppas det blir i ett leende! du är fin ina.
jag har på många sätt hittat mig själv i yogan, fastän jag inte sökte där aktivt från början. det känns som om JAG har kommit fram på köpet under min yogaresa och det är en underbar bonus. på många sätt känns det som om jag precis nu börjar känna min kropp och mina känslor, det tog 24 år men nu börjar jag treva mig fram i den personen som är jag. i många år har jag nog bara kört blint och hoppats att det ska gå vägen, nu kan jag börja utgå från den som verkligen är JAG och kanske hitta rätt därifrån.
vilka tänkvärda inlägg du skriver!
