om ett alfabet jag aldrig lärde mig & pojkar med blodiga knän.
(snälla läs trots att det är långt)
om när jag var mindre och inte kunde stava till kyckling. om när jag gick i tredje klass och var tvungen att tjuvtitta i bänklocket för att memorera alfabetet. och när jag i fjärde klass blev av med bokstäverna under bäcklocket för att jag som duktig flicka redan borde ha lärt mig alfabetet. klurandes på varför den stökiga killen bredvid mig fick ha kvar sina bokstäver men inte jag. jag märkte att jag var annorlunda. annorlunda som inte kunde läsa rent och inte kunna ha den svåraste läsboken. att jag som söt flicka förutsattes kunna mer än vad pojkarna skulle. för pojkar skulle spela fotboll och ha blodiga knän och flickor skulle läsa rent och hoppa hopprep. jag ville inte vara den jag hade blivit. tyst, undrandes på vad texten vi läste innehöll och utan trasiga knän. jag undrar fortfarande varför bokstäverna försvann under bäcklocket sommarlovet mellan tredje och fjärde klass. och jag undrar hur min lärare Lena svarade på min fråga om varför alfabetet försvunnit trots att bokstäverna inte hunnit sätta sig i min ryggrad. jag undrar vad de tänkte på när stökiga pojkar fick tid att lära sig när tysta flickor inte fick en chans.
Otroligt tänkvärt. Och Gud vad jag känner igen mig.
att det är långt är inget som skrämmer mig om innehållet är klokt. det var det.
om folk inte pallar läsa för att texten består av mer än tre ord så kan de ju dra till tjotahejtiland och pilla efter navelludd.
så sant.
så sant.
så bra.
ack.
Så otroligt bisarrt. Skrämmande.
du verkar otroligt klok
usch, så sant.
sv, ja den är vacker. :*
För mig var det siffrorna de plockade, gångertabellerna som jag rabblade hela den där sommaren utan att det fick fäste.
På högstadiet ville de att jag skulle räkna pizza halvor på tavlan, men jag såg inga pizzor..jag ville skriva poesi, så jag gjorde de på rutorna i mitt block. På gymnasiet fick jag gå i den lilla gruppen med de som INTE KUNDE räkna. I höstas försökte jag igen på komvux, men jag grät mest och slet mitt hår. Jag vill skriva, jag vill inte räkna. Varför kan inte det bara få vara ok?
det var så lite så. skrev bara precis så som jag kände. tack själv för din komplimang.
Usch, det är verkligen skrämmande och jag tror att det du beskriver är väldigt vanligt. Flickor förväntas vara mycket duktigare än pojkarna och självklart behöver de då inte det där alfabetet...men borde man inte se till varje enskild individ istället?
Fint skrivet. Själv har det alltid varit siffror som snurrat för mig.
oj, klockrent. du tog liksom orden ur munnen på mig. hur ska man få alla att förstå detta då?
Åh. Känner igen mig så mycket i det du skriver (fast med siffror, usch och fy), att det gör ont i hjärtat. Kram!
så bra skrivet.
bra skrivet!
som tjej har man nån sorts andra förväntningar på sig i skolan, att man jämt ska vara duktig. för mig innebar det att jag fick sitta bredvid de mest störande killarna, för att säga åt dem att skärpa sig. åh vad det var roligt.- inte.
Fint skrivet.
Och, det stämmer verkligen.
Grym design du har på din sida. Har du gjort den själv? Skitsnyggt i alla fall!
