soluppgångar och en vän.
i en annan värld hade jag levt av din värme. och av sådant som inga murar kan stoppa.
när telefonen är tyst och när jag inte vet var du befinner dig, undrar jag så mycket.
vet jag vad du behöver?
jag vill så gärna rädda dig. rädda dig från alla negativa spiraler du har att vänta.
plantera lyckade insatser. jag vet att du kan fortsätta använda dina starka sidor.
din energi, sprudlande glädje och kreativitet.
du har så mycket men du har lärt dig att du har en svårare sida.
som många vuxna har valt att fokusera på.
men du har så mycket, ja allt en människa vill leva i.
kärleken.
------
har du fått andra himlar i ögonen?
i böckerna jag läser är jag alltid en person i boken. den jag känner mest för. kanske är det en hund eller den 56 åriga mördaren. mitt liv funkar liksom på det viset. jag snurrar in mig på en tråd och behöver få vara kvar där tills trådrullen är tillräckligt stor. oftast finns det så många orosmoln och distrationsmoment i vardagen att jag sällan kommer fram dit jag önskar. ibland, som idag, orkar jag inte stanna upp och sortera mina intryck trots att jag vet hur jag gör och att jag borde. jag orkar bara inte göra det. uppdelningen tar sådan energi att jag hellre sluggas in i kaoset än försöker att struktuerar men misslyckas ändå. trots att kaoset tog över idag, en kort stund, klarade jag att få upp mig ur djupet och nu är jag tröttare än jag varit på mycket länge. åh sköna säng nu kommer jag.
___
en vän långt borta.
vart har du tagit vägen?
jag tänker på dig och vill så gärna höra dina glada ord.
och trots att jag vet hur illa du mår vissa dagar,
vill jag tänka bort de trista faktumen.
saknar dig.
rättvisan.
när alla val är valda och alla måsten fixade finns enbart lugnet kvar och då mår jag som allra bäst.
då jag möts av ett tryggt leende vid min ytterdörr och då alla vackra lampor vi äger är tända.
och jag längtar nästan till hösten.
när en kopp te värmer av sprudlande kärlek och livet känns äntligen rättvist vill jag aldrig somna.
måndagsexemplar.
efter en ledig lång vecka med vänner och kärleken önskar jag mig mest bara sommarlov igen.
att dansa i natten till stjärnorna, långa frukostar och havets vågor.
nu är det jobba i fyra långa veckor och trots att jag har ett underbart sommarjobb är det svårt att tänka så just nu.
lite deppigt att jobba eftermiddag hela veckan lång också..
men jag är redo för nya tag.
ibland är vissa dagar skönare att vara själv än andra. jag behöver tänka ensam nu.
för på något sätt älskar jag dig ännu mer då längtan är stark.
nu: ut i solen men en bok.
hemma hos mig.
här bor jag. fast inte på kyrkogården. utan bakom.
med min vackra pojkvän och alla våra kärlekssaker.
med mina böcker, burkar, kuddar och tavlor.
med färger och tyger i varje rum.
och bara de mest minnesvärda sakerna har en plats hos oss.
mitt hem är det skönaste jag vet.
vi har bott i tre olika lägenheter tillsammans.
men denna lägenheten är bara våran och innehåller så mycket av oss.
ett riktigt hem.
och att jag är hemma där min älskade också bor är väldigt fint.
fantastiskt.
hur bor ni?
fina du.
jag har aldrig förståt mig på dig.
inte alls.
och du säger att jag vet så mycket om dig.
men du svarar inte i telefonen.
vilka stigar går du på dessa dagar?
i din ilska orkar du inte röster och samtal.
jag förstår dig.
samtidigt som jag vet hur jag kan få dig på fötter igen.
jag brukar påminna dig om knepen.
om musiken och varma bad.
om kvällsmat och kli på ryggen.
när ångetsen tar över är det svårt att vinna.
en egen kropp är inte enkel att styra.
när impulser från alla hörn landar framför dina fötter.
det är lustigt hur du orkar så mycket.
när du sliter för varje minut.
jag önskar du lär dig recepten att hitta lugnet.
jag önskar du lär dig sätta stopp.
du behöver få stanna upp.
få växa som det lilla barn du är.
fina du.
vid havet.
det finns blått vatten och klara hav.
finkorning sand och runda svarta stenar.
det finns ballerinakex och sommarregn.
under trädens höga kronor serveras picknick.
och alla vi hjältar sitter och mumsar.
hungriga efter krabbfiske och simtag.
ett sommarregn kan hejda ett utbrott.
hindra ett kaos från att explodera.
sommar gör oss alla till barn igen.
till dem vi en gång var och fortfarande är.
trasselsudd.
_____________________________________________
det är som svårast att tro på mig själv med kaos i kroppen
när allt omkring mig faller
och jag vet inte riktigt vart jag skall börja
när tröttheten innanför huden skaver men sömnen går inte att hitta
när det ända som stämmer är kroppen siffror och värden och läkaren ler
är jag ändå glad
men förvirrad
jag behöver vila min aktiva snurrande hjärna
jag behöver trassla ut några knutar
en semester från kaoset och sjukdomen
men aldrig kommer det ske
hela livet, varje minut
kaos & sjuk
_____________________________________________
när två själar fortfarande älskar.
varför finns vi kvar för varandra
när alla runt omkring oss går sönder och smälter?
kanske för att vi själva har gått sönder men vågat att finnas kvar för varann
så många ensamma själar det finns
och det värsta som finns är den ensamma tvåsamheten
den är på långt avstånd
nu kan vi växa och leva som kärleken vill
bland vilda buskar och röda bär
som sommarrabbattens starka ogräs
aldrig kommer vi sluta växa
en dag i november.
jag hittade dig runt hörnet
blyga ögon och rufsigt hår
som att inga andra fanns runt oss
det var svårt att se in i dina ögon
för jag drunknade så länge då
när du log vreds mina tarmar omkring i magen
och jag visste verkligen inte vad som hände med mig
tid & kärlek.
jag tänker på tiden och hur livet verkligen rusar fram.
jag undrar varför mina senaste år känts så korta.
så länge jag längtat framåt i livet, men nu orkar jag inte lägre det.
vill se fram emot det jag har nu.
och det vet jag inte ens hur jag gör?
jag tänker på dem jag verkligen älskar.
och att jag nyligen träffat två helt underbara människor.
hela våren fylldes vi av varandras drömmar.
och när vi träffades alla tre förra veckan har jag aldrig kännt så mycket vänskap och kärlek i tårarna vi fällde.
vi.
om natten är jag vaken.
en natt utan sömn glider förbi.
och jag orkar inte med detta längre.
vad gör man?
sömnlösheten skapar så mycket oro.
och oron skapar bara ännu mer sömnlösa nätter.
jag blir så arg och det är så ensamt om nätterna.
kan du inte hålla om mig?
men du sover så djupt.
jag vågar aldrig väcka dig, fast jag vet att jag får.
snälla, någon borde kunna gör något?
för längesen fanns vi för varandra.
vart är vi påväg då telefonen slutar ringa och musiken sedan länge varit avstängd.
när skrynkliga randiga omslagspapper är det enda minnet från förr och jag har inte ens ett kort på dig.
mina minnen bleknar när jag inte längre vet i vilken stad jag skulle hitta dig i.
och kärleken vi hade har aldrig varit så avlägsen.
vi hade något så speciellt för trots att kärleken hade svårt att slå ut var vi varandras eldar.
du var mittpunkten som livet kretsade kring och mina blåa ögon vakade över dina steg.
men kärlekar ebbar ut och jag har nästan glömt våra upplevelser.
jag kan ha tappat dem i långa telefonsamtal, på svettiga bussar mellan våra städer eller kan kärlek tina bort så obehindrat.
utan ånger, utan smärta.
jag glömmer aldrig det vi hade.
jag tror det kallas vänskap.
om en riktig vän.
min lilla vän är så fin. ingen är som honom. han är glädjen för så många och han lever som om varje dag vore den sista. inget kan stoppa hans enegei och sprudlande ideèr. och varje minut sker oväntade saker. han har lyckan i sin hesa röst som han sprider till alla i hans närhet. och han är inte blyg för att höras och ta plats. jag förundras över hur han kan äga så mogna tankar för att i nästa sekund lägga ditt tunga huvud i mitt knä. trött som det barn han är , vill min vän att jag kliar honom på ryggen tills lugnet kommer över honom. trött på det övermäktiga kraven du har på dina axlar. han är otrolig och vår vänskap är både underlig och vacker. min vän är så fin. ingen är som honom.
