blodfyllda tårar på min hud.
det är nästan så jag lägger mig ner i snön.
jag kanske slutar andas.
men jag kommer kanske aldrig att kunna ta sådana beslut.
min livsglöd slocknade hastigt.
det som en gång kunde vara början på oss igen, känns längre bort än någonsin.
besvikelsen och rädslan växer sig större, ni upptar alldeles för stor del av min bubbla, nästan så jag klipper banden, lägger ner.
jag är inte värd det ni har att erbjuda.
anklagan.
och mina vita väggar är fortfarande vita.
inga bilder (inte ens svart-vita & sorgliga foton) på min vägg.
det finns inget att hylla era kroppar för, inte på mina vita väggar.
Kommentarer
Trackback
