winterbarn.

10.
Natten hade Anna och Cello tillbringat i familjens fiskebod. Det var inte speciellt varmt men fiskeboden var både isolerad och de hade ett tillfälligt element inkopplat under natten. Utanför fönstret stormade det svarta havet och vågorna skummade vid landkanten. Cello hade känt sig som hemma i den lilla lilla stugan. Det fanns det som behövdes och inte mer. De hade tagit med sig en stor kasse fylld av god mat de hade ätit under nattens mörkaste timmar.

När natten började ljusna vågade sig Cello att berätta om sin familjs hemliga uppdrag. Cello hade varit nervös inför att berätta att han inte enbart kom hit för Anna skull utan även för snökristallernas. Anna reagerade typiskt nog inte alls med några mörka känslor, han som hade varit så spänd på hur hon skulle reagera. Anna lovade däremot att hjälpa till i sökandet den dagen snön föll. Till helgen hade hon sett på TV- apparaten att de meddelade att snön var på väg. Cello vågade inte fråga hur TV-apparatens människor kunde veta det. Innan Anna packade sin skolväska och cyklade iväg till skolan hade de kysst varandra ömt och länge, så nära deras kroppar var och på något sätt hade de krupit in i varandras tårar. När Anna var tvungen att gå kröp Cello ner under det tjockaste duntäcket och slumrade in till vågornas brus. Han var kär, igen.