winterbarn.

11.
Förra gången Cello hade känt dessa pirriga virvlar i sin kropp hade varit för några år tidigare. Han och flickan hade gått i samma klass i många år och de hade dansat på skoldansen, de hade lekt i hyddor och de hade kysst varandra som om varje kyss vore den sista. De hade lovat varandra att aldrig älska någon annan än varandra. Och det hade vägrat att göra. Men från den dagen han hörde Annas röst leta sig förbi bland stjärnor från andra sidan jorden hade han tvekat. Cello och flickan hade ju faktiskt lovat varandra. Och inte kunde han fråga henne längre. Flickan hade en dag för länge sedan försvunnit, de hade letat och letat i flera veckor innan någon bonde fann henne livlös i torpet på hans gård. Torpet hade ståt orört i flera år och Cello och flickan hade flera gånger varit där och lekt. Polisen hade kommit fram till att hon hade både bakat bröd i vedugnen och sovit i den knarriga sängen innan hon av okänd anledning hade tagit sitt sista andetag.

                                                                                                                                                                       
Cello hade gråtit i månader efter sin kärlek men någon dag i Maj kände han för första gången en lycka och han hade därefter vägrat att sörja henne hela dagarna. Ibland blev han ledsen för han svek flickan men Anna kändes så rätt att han gjorde det han kände i magen. Och i går när han kysste Anna visste han att det gick att älska två flickor på två helt olika sätt och hade välkomnat ögonblicket och längtade redan tills Anna skulle krypa ner under täcket och få känna hennes hud bredvid hans.