winterbarn.

22.

Han vaknade i sjöbodens varma säng. Något hade hänt och snön låg tjock utanför det lilla runda fönstret. Havet hade återfått sin is och solen lös och snön bländade alla promenadvänner utanför. Han tog med sig en påse lussekatter och satte sig på berget och såg ut över den lilla västkuststaden. Snön hade väckt något, inte enbart hos honom, utan alla invånare hade en blick av glädje som han mötte.

Den kvällen då Anna och Cello stod ute i mörkret och såg snön falla var det något uppe i luften som glittrade extra vackert. Cello sprang dit. Han tog fram sitt svarta papper och fångade stjärnan. Han såg det med en gång, kristallen hade 13 kanter och sammansättningen likande farmors vigselring som han alltid bar med sig i en kedja runt halsen. De placerade snökristallen i en kall kupa och när de sov försvann kristallen upp bland tomtens alla arbetande nissar. Skulle alla barnens julklappar hinna fram i tid?

Cello hade aldrig sovit vackrare.