under mossiga stenar.
***
ibland hittar vi inte ut från den stora skogen vi befinner oss i.
där mörkret blandar sig med skräcken och skräcken tar tag i alla rädda själar.
när jag aldrig kan förstå hur du kommer att må, för du överrakar varje gång.
när du skämtar om din egen ångest.
och du vägrar ge dig fler chanser för du tror att du redan är förlorad.
men du är mer värd än alla andra.
och dina små små trampdynor glädjer mig.
och jag ler av hela min tyngd varje gång jag hör när din röst lever.
jag vill ha dig levande. alltid.
***
Kommentarer
Postat av: Hanna
Det gjorde det värt att stiga upp tidigt (:
fin text , nåt du skrivet själv?
Postat av: Anonym
tuff bild :)
Postat av: Karolin
SÅÅÅÅÅÅÅÅ vackert allting och det gör att jag ler även fast jag ätit en chips påse;-) Kram
Postat av: cornelia
åh, vad fint.
Postat av: saro
Mer än väldigt visa ord.
"och du vägrar ge dig fler chanser för du tror att du redan är förlorad.
men du är mer värd än alla andra.
och dina små små trampdynor glädjer mig.
och jag ler av hela min tyngd varje gång jag hör när din röst lever.
jag vill ha dig levande. alltid."
Den delen är underbart vacker och lite smärtsam, för den trycker på så hårt på bekanta ställen.
Postat av: Angelica
Måste säga att du skriver otroligt vacker själv. Och träffande, med enkla ord. Hög igenkänningsfaktor, och poetiskt - på ett sätt som är väldigt lätt att ta till sig. Grymt, tjejen!
Trackback
